Text: Markku Klami
Mina förtroendeuppdrag och min verksamhet som pedagog inom musikfältet har i mitt fall spelat en betydande roll för min självbild som professionell tonsättare. Sedan 2001 har jag undervisat i komposition inom den grundläggande konstundervisningen, både individuellt och i grupp, och dessutom undervisat i olika musikgestaltningsämnen, från solfège via musikteori, -historia och -analys till musikfilosofi. Jag har föreläst vid högskolor, handlett undervisningspraktikanter och utbildat olika instanser speciellt i att undervisa komponerandets grunder. I mina förtroendeuppdrag som styrelsemedlem bl.a. i Finlands Tonsättare rf och Finlands musikråd har jag på ett brett plan fått bekanta mig med såväl det inhemska som det internationella musikfältet: yrkes-, utbildning och hobbyverksamhet.
Jag upplever det som viktigt för en ung tonsättare att vid sidan av huvudämnesstudier i komposition skaffa sig en bred allmänbildning och kunskaper i de mest skilda ämnen. Just så tycks tonsättarna i den yngre generationen också fungera. I vår tids – och högst troligt även i framtidens – splittrade arbetsliv öppnar ett mångsidigt kunnande spännande och inspirerande samarbetsmöjligheter, men leder också till att man träffar människor utanför de egna sociala och professionella bubblorna.
Att komponera och växa upp till tonsättare är ändå en livslång resa, där ett starkt substanskunnande i fråga om komposition och själva hantverket är en grundläggande faktor som gör det hela möjligt. Därför bör man röja tillräckligt med tid för att komponera och studera komposition, både inom individens liv och i utbildningsstrukturerna.
Satsningar på konst, kultur och skapande verksamhet har på långsikt god inverkan på omgivningen – på många sätt, också sådana vi ännu inte kan föreställa oss. Kreativitet uppstår inte ur tomma intet eller av sig själv. Den kräver resurser och strukturer som skänker näring och upprätthåller den, allt från högklassig hobbyverksamhet via mångsidig och tillräcklig utbildning till tryggande av verksamhetsförutsättningarna för yrkesutövare och möjliggörande av nya öppningar.
Jag upplever det som viktigt för en ung tonsättare att vid sidan av huvudämnesstudier i komposition skaffa sig en bred allmänbildning och kunskaper i de mest skilda ämnen. Just så tycks tonsättarna i den yngre generationen också fungera.
Nya utgångspunkter för kompositionsundervisning
I Finland har komposition och improvisation under de senaste åren gjort entré på riksomfattande nivå såväl i läroplanen för grundskolan som inom den grundläggande konstundervisningen. Detta har lyft fram många frågor, varav en av de mest centrala är: vem kan undervisa i komposition? I grundskolorna och inom den grundläggande konstundervisningen ligger betoningen i kompositionsundervisningen framför allt på nybörjarundervisning, medan bredare och systematiska kompositionsstudier som siktar mot en examen traditionellt hört till högskolorna.
Ändå passar förberedande och målinriktade kompositionsstudier med sikte på tonsättaryrket mycket väl in i musikinstitutsfältets nya läroplaner och en verksamhetskultur i förändring. Numera kan man även vid musikinstituten i Finland studera komposition som huvudämne i stället för ett traditionellt huvudinstrument.
Nybörjarundervisningen i komposition kunde delas in i två: handledning i komposition och kompositionsundervisning. Handledning i komposition passar bra till exempel för undervisning i grupp och fokuserar på att uppmuntra eleverna till skapande verksamhet och egen musikalisk uppfinningsrikedom. Alla kompetenta pedagoger som är verksamma inom musikutbildningsfältet kan ge denna form av nybörjarundervisning.
Men precis som i fråga om instrumentstudier separeras kompositionsstudierna så småningom till en egen studiehelhet som kräver allt mer specifika och breda kunskaper av läraren. I detta skede är det mest naturligt att erbjuda enskild undervisning och för denna undervisning är en professionell tonsättare mest lämpad.
Om möten och undervisning med eleven som utgångspunkt
I en undervisningssituation handlar det alltid om möten. Oberoende om det gäller enskild undervisning med en elev och en lärare eller möten mellan en större grupp och en handledare bidrar varje deltagare med sin egen, värdefulla insats. Undervisningssituationen innebär inte att man schematiskt flyttar över kunskap i en riktning, från lärare till elev, utan att nya idéer och synvinklar, ny kunskap och nytt kunnande rör sig i bägge riktningarna. Som bäst är undervisningssituationen en dialog – växelverkan, utforskning av idéer, experiment och kontinuerligt konstruktiv kritik och utvärdering genom diskussioner – och då det gäller komposition kan detta också ske konkret via musik.
På undervisningsfältet betraktas komposition lätt som ett färdighetsämne i likhet med instrumentstudier, men för att möjliggöra målinriktade och framgångsrika studier i kompositionsfärdigheter behövs alltid kunskap. Den kunskap man behöver för att komponera kan man få till exempel via mer omfattande studier än vanligt i musikteori, musikanalys och musikhistoria.
Enligt min erfarenhet är komposition ofta något väldigt personligt för många unga elever och därmed en oerhört betydelsefull, känslig och även ömtålig sak. Då man komponerar och studerar komposition dyker man ofta djupt ner i egna privata världar och att öppna upp dem för den egna läraren kan vara en stor sak som skapar nervositet. Därför är det oerhört viktigt att skapa en trygg och förtroendefull relation mellan eleven och kompositionsläraren.
Då man planerar undervisningsmetoder i komposition är det viktigt att ta i beaktande vilket slags innehåll som är naturligt att dela och fundera på tillsammans i en gruppundervisningssituation och i vilka situationer enskild undervisning är det tryggaste och bäst fungerande alternativet. Jag har ofta lagt märke till att gruppundervisning brukar fungera bra då man inleder nybörjarundervisningen i komposition. Då känns det naturligt att tillsammans med hela gruppen kasta fram idéer och experimentera med olika slags musikaliska helheter.
Trots sin kollektiva aspekt är komposition nästan alltid individuell verksamhet. Då studierna fortskrider brukar eleverna på ett naturligt sätt utveckla en vilja och ett behov av att allt mer koncentrera sig på att arbeta med sin egen grej. Ju längre man kommer med studierna och ju längre elevens arbete utvecklas i en individuell riktning, desto större är behovet av att få enskild undervisning i komposition.
Ju längre man kommer med studierna och ju längre elevens arbete utvecklas i en individuell riktning, desto större är behovet av att få privatlektioner i komposition.
Finlands nya läroplan för grundläggande konstundervisning betonar eleven som utgångspunkt, möjligheten till olika och flexibla lärostigar samt skapande verksamhet som komposition och improvisation. Alla dessa faktorer är helt centrala för kompositionsstudier och -undervisning, alltså känns de ur kompositionslärarens synvinkel inte som speciellt nya linjedragningar.
Läraren i komposition bör hela tiden lyssna oerhört noggrant och sträva efter att hitta sätt att gå vidare, metoder som stöder eleven bäst. Samtidigt bör läraren också förmedla mångsidiga kunskaper och färdigheter. Man kan aldrig undvika återvändsgränder, förr eller senare råkar alla in i dem. Det är uttryckligen i sådana jobbiga situationer som läraren bör ha yrkesskicklighet, både erfarenhet och synpunkter kring olika verktyg för att öppna låsen. (Läs också Pasi Lyytikäinens artikel LÄNK)
Yrkesskicklighet och tyst kunskap
Som en del av studierna i komposition bör eleven få bekanta sig med tonsättarens hela arbetsbild, till exempel repetitionsprocessen och framföranden av kompositioner, olika former av samarbete med framförande instanser, att skriva och tala om sina egna verk, att marknadsföra sitt eget arbete och att bygga upp mångsidiga nätverk (de sistnämnda förekommer oftast först då man studerar komposition på högskolenivå och så småningom håller på att komma igång med karriären som professionell tonsättare).
Långsamt växande yrkeskunnande av detta slag och tyst kunskap är något som uttryckligen professionella tonsättare förfogar över och därför är en tonsättare bästa möjliga handledare uttryckligen i målinriktade och allt mer framåtsträvande kompositionsstudier.
Nybörjarundervisning i komposition – några praktiska exempel
Till näst går jag igenom några av de övningar jag sammanställt för Opus 1-helheten och presenterar olika sätt att förverkliga övningarna och gå vidare med dem. Övningarna som presenteras här passar kompositionshandledning i grupp, till exempel en kompositionsverkstad eller en kompositionsgrupp. Valda delar av dem kan också förverkligas i samband med musikgestaltningsämnen och olika slags instrumentverkstäder.
Från rörelse till improvisation
Musiken har alltid varit starkt sammankopplad till rörelse. Att röra sig till musik är naturligt speciellt för yngre elever och man kan använda rörelse för att komma igång med egna improvisations- och kompositionsidéer. I Opus 1-uppgiften nr 24 (Liten uppgift: Härma rörelser med ljud) presenterar jag en möjlighet att gestalta och öva kopplingen mellan rörelse och ljud. Den hjälper också till att bekanta sig med grafisk notation och fungerar som en uppvärmningsövning med tanke på mer omfattande improvisationsövningar. Uppgiften passar allt från kort uppvärmningsövning till en övning man återkommer till under flera undervisningstillfällen.
Uppgiften kan lämpligen inledas med att välja en ledare i gruppen. Det kan gärna vara någon av eleverna. Ledaren visar rörelser hen hittat på och de andra svarar med olika slags ljud. Man kan skapa ljud till exempel genom att sjunga, genom kroppsrytmer eller instrument. Begreppet instrument kan tolkas mycket brett: elevernas egna instrument passar bra, men också instrument som finns i klassen eller alla slags föremål med vilka man kan skapa ljud.
Man kan också använda uppgiften precis tvärtom: ledaren skapar ljud och de andra reagerar med rörelser. Det är bra att byta ledare ganska ofta så alla som vill kan bekanta sig med att leda. Inom gruppundervisning kan man föra uppgiften vidare genom att dela in eleverna i mindre grupper eller i par.
Att kombinera rörelse och ljud utvecklar reaktionsförmågan och öppnar många slags möjligheter till att experimentera med musikaliska idéer och utveckla dem, till exempel att planera olika sätt att producera ljud och musikaliska gester. Under övningens lopp och efteråt är det bra att stanna upp för att diskutera vilka slags tankar övningen väcker, vad man observerat kring förhållandet mellan rörelse och ljud. Reagerar alla på samma sätt eller finns det olika alternativa ljud för samma rörelse?
Att kombinera rörelse och ljud utvecklar reaktionsförmågan och öppnar många slags möjligheter till att experimentera med musikaliska idéer och utveckla dem.
Rörelse-ljud-övningen passar som uppvärmning inför improvisationsuppgifter av olika slag. I Opus 1-uppgifterna nr 14 (Liten uppgift: Att börja improvisera) och 46 (Improvisation: Steg två) presenterar jag några tänkbara sätt att gå vidare med improvisation. I uppgift 14 är det centrala målet att uppmuntra eleverna till att improvisera, vilket de redan gjort i rörelse-ljud-övningen utan att nödvändigtvis lägga märke till det. I denna uppgift strävar vi efter att skapa musikaliska händelser med hjälp av improvisation, genom att mångsidigt använda både den egna rösten och instrument.
Man kan prova på att improvisera helt fritt eller att tillsammans komma överens om ett ämne att improvisera kring. Man kan använda sig av ämnen som till exempel årstider (sommar/vinter), musikens tempo (långsamt/snabbt) eller klangfärger (klar/mörk). Man kan också hitta på olika ämnen med hjälp av den förberedande rörelse-ljud-övningen, genom att lyssna vilka slags ljud rörelserna ger upphov till. Samma improvisation kan utgå från ett eller flera ämnen. Har man flera ämnen kommer man också åt att fundera kring hur man byter från ett ämne till ett annat mitt i en improvisation. Man kan till exempel komma överens om gemensamma tecken (lyfta upp handen, visa tummen upp osv.) eller musikaliska gester (till exempel ett tydligt och kort melodiskt eller rytmiskt motiv), efter dem byter man från ett ämne till ett annat.
Även om de musikaliska händelserna i uppgift 14 kan vara sinsemellan separata helheter kan man i samband med uppgiften redan lyfta fram observationer om att också improvisation behöver stöd i form av kunskap kring musikaliska element, ibland även förhandsplanering. Det är bra att reservera tillräckligt med tid för improvisation – denna uppgift passar bra som innehåll för en hel lektion eller för att förverkligas under flera lektioner.
I uppgift 46 kan man föra improvisationen ännu längre, mot att gestalta, bygga upp och testa olika slags musikaliska helheter. Då fokuserar man till exempel på att kombinera och växla mellan olika musikaliska idéer och musikbegreppet form blir det centrala. Det är också bra att tillsammans med eleverna diskutera vilka parametrar man vid improvisationen fritt hittar på i situationen och vilka parametrar man bestämmer på förhand. Vid en längre improvisation kan man i varje enskilt delmoment koncentrera sig på någon specifik musikparameter: till exempel vissa intervall, rytmiska figurer, takarter, harmonier etc.
Genom dessa funderingar, diskussioner och experiment kommer man igång med att gestalta improvisation som ett kompositionsverktyg för att hitta på och utveckla musikaliska idéer. Det ter sig naturligt att fortsätta uppgift 46 från en undervisningssession till en annan: första gången kan man till exempel prova på olika musikaliska idéer i snabbare takt och under de följande gångerna fundera kring hur man kombinerar olika idéer.
I fall intressanta ljud eller ljudlandskap uppstår under övningarna är det bra att anteckna dem med tanke på kommande idésessioner och vidareutveckling. Anteckningar som stöd för minnet är också ett naturligt steg från ljud till notation.
Från improvisation till notbild
Även om en komposition är en händelse knuten till tiden som tar formen av ljud är dokumentationen av ett klingande verk – notbilden – ett centralt redskap i kompositionsprocessen och med tanke på senare framföranden. Notbilden kan förutom traditionella noter även vara till exempel en grafisk framställning. Det är viktigt att tillsammans med eleverna observera på vilket sätt det lönar sig att skriva ned olika musikaliska gester, situationer eller hela kompositioner.
I Opus 1-uppgiften nr 15 (Liten uppgift: Kom igång med gafisk notation) presenterar jag olika sätt att komma vidare från övningar gällande kopplingen mellan rörelse och ljud till att skriva ned intressanta ljudhändelser. Med denna uppgift kan man fortsätta från det skede man hunnit till med rörelse-ljud-övningarna.
Om eleverna i samband med rörelse-ljud-övningen har hittat intressanta ljud- och musikfenomen och -gester är det dags att tillsammans bekanta sig med dessa elements och helheters egenskaper. Hurudant är ljudet – starkt, svagt, högt, lågt, mjukt, vasst, tjockt, tunt osv.? Är ljudet eller den musikaliska gesten stillastående, är de stigande eller sjunkande, känns de som punkter eller som band (legato), är de jämna, hoppar de hit och dit osv.? Vid sidan av verbala beskrivningar kan man börja fundera på sätt att beskriva egenskaperna som hittats med grafiska medel.
Om man i rörelse-ljud-övningen till exempel fått till stånd en småningom stigande tonhöjd kan man nu fundera hur samma fenomen kunde presenteras i tecknad form. Skulle ett småningom uppåtstigande streck passa för att beskriva denna händelse? Vilka andra egenskaper kunde strecket beskriva i fråga om ljud – passar ett tunt streck till exempel för att avbilda en enstämmig stigande melodisk linje, kunde ett tjockare streck eller flera streck stå för till exempel ett stigande klusterartat ljud eller flera skilda ljud (stämmor)?
Det väsentliga denna uppgift vill få fram är att en traditionell notbild i och för sig passar bra för att dokumentera många slags musikaliska idéer och direktiv riktade till dem som framför verket, men att det också finns andra metoder för att presentera musikaliska idéer. Speciellt om eleven ännu inte har väldigt avancerade färdigheter i fråga om att skriva en traditionell notbild eller tydliga åsikter om sin musikaliska idé gällande tonhöjd, rytmer eller vilka instrument hen vill komponera för, kan anteckningar genom grafisk notation vara ett bra sätt att skissera, en metod att komma framåt i komponerandet. Beroende på situationen kan man senare gå vidare från grafisk notation till en mer traditionell notbild med noggranna anteckningar om tonhöjd och rytm.
Grafisk notation passar också som arbetssätt i kombination med improvisationsövningar. Anteckningar man gjort i samband med improvisationsövningar eller till och med en hel grafisk framställning kan för eleverna fungera som ett slags karta: i vilken ordning framförs olika musikaliska situationer och hurdana är deras centrala egenskaper, som man strävar efter att lyfta fram även i improvisatoriska situationer då allt annat är föränderligt.
Speciellt om eleven ännu inte har väldigt avancerade färdigheter i fråga om att skriva en traditionell notbild eller tydliga åsikter om sin musikaliska idé gällande tonhöjd, rytmer eller vilka instrument hen vill komponera för, kan anteckningar genom grafisk notation vara ett bra sätt att skissera, en metod att komma framåt i komponerandet
Berättelser som verktyg för kompositionsidéer
Oberoende av stil och epok kan man alltid gestalta en formstruktur i musiken. Då jag undervisar har jag ibland märkt att det kan vara utmanande för eleverna att utgående från idéer av alla de slag strukturera en färdig komposition, en musikalisk form. Som jag redan tidigare konstaterat kan improvisation fungera som ett sätt att kasta fram idéer kring musikalisk form. Ett annat sätt som visat sig effektivt är att närma sig musiken via berättelsen.
Jag är övertygad om vi människor oberoende av bakgrund fascineras av berättelser och har ett intresse för att höra dem. Berättelsens djupaste kraft kanske ligger i dess förmåga att knyta ihop individen med ett mer omfattande kollektiv. Via berättelsen kan vi ta ett steg närmare andra, bli delaktiga av ett samfund och den vägen bredda vår syn på världen samt reflektera kring vårt sätt att utgöra en del av ett samfundet och av den omgivande världen. Jag har märkt att berättelser ofta fungerar som en fruktbar jordmån för att kläcka idéer kring musikalisk form och utveckla dessa.
Då det gäller fullständigt absolut musik är berättelsen kanske inte det mest naturliga sättet att inleda verkets formbygge. Å andra sidan är min erfarenhet speciellt då det gäller yngre elever att deras musikaliska idéer sällan strävar efter att vara absoluta. Tvärtom finns det ofta någon berättelse bakom idéerna.
Som metod fungerar berättelsekomposition bra för både gruppundervisning och enskild undervisning. Man kan hitta på berättelseidéer tillsammans med hela gruppen eller dela upp det hela i mindre bitar, att utföras i mindre grupper eller som pararbete. Formmässigt behöver berättelsen inte nödvändigtvis vara traditionell eller tydlig. I det här utgångsläget är det bra att snarast se berättelsen som ett slags tankekarta, som ett lämpligt sätt att anteckna idéer och vidareutveckla dem. Då idéer till berättelsen börjar ta form kan prova på att skapa klingande musikaliska motsvarigheter till dem (även här fungerar improvisation som ett bra arbetssätt), som man sedan vidareutvecklar. Idéer som visar sig fungera och känns intressanta kan bli en del av berättelsen eller antecknas på tankekartan. Då den musikaliska formen börjar ta form är det naturligt att nästa arbetsmoment blir att skriva ner de musikaliska elementen i noggrannare notskrift.
Berättelsen erbjuder ofta ett stöd för att sortera idéer, bestämma i vilken ordning saker händer. Om berättelsen inleds med till exempel lugn, drömsk musik, blir nästa avsnitt månne dynamiskt, en kontrast? Vad händer sedan? Hur avslutas musiken? Upprepas något eller rör sig musiken ständigt framåt? Hur kan man beskriva olika idéer som klingar inuti en? Då det gäller frågor av detta slag som ofta är ganska abstrakta har jag märkt att en berättelseidé som bakgrund har hjälpt eleverna både att lösa enskilda idéer och hela styckets musikaliska form på ett önskvärt sätt. Ofta går det så att idéer som sparkats igång via en berättelse växer ända tills de utgör färdiga verk.
Som metod fungerar berättelsekomposition bra för både gruppundervisning och enskild undervisning. Man kan hitta på berättelseidéer tillsammans med hela gruppen eller dela upp det hela i mindre bitar, att utföras i mindre grupper eller som pararbete. Formmässigt behöver berättelsen inte nödvändigtvis vara traditionell eller tydlig.
Som avslutning
Under de senaste tjugo åren då jag varit verksam som pedagog har jag varit glad åt att den skapande verksamheten – i musikens fall till exempel komposition – under de senaste åren blivit allt mer omfattande och i dagens Finland når allt fler unga elever. Att på ett synligt sätt lyfta fram komposition och improvisation i den riksomfattande läroplanen öppnar goda möjligheter att redan från tidig ålder uppmuntra eleverna till skapande verksamhet och erbjuda intresserade elever högklassig orientering i komponerandets värld.
Att tonsättarna gjort entré på utbildningsfältet som lärare i komposition är värdefullt då det gäller att möjliggöra högklassig undervisning. Det har varit fint att se hur Finlands Tonsättare rf:s projekt Ääneni äärelle spridits till musikinstitut i hela Finland. Inom projektet har professionella tonsättare som fått pedagogisk utbildning och instruktion undervisat i komposition och även utbildat institutens instrumentlärare samt lärare i musikgestaltningsämnen i att ge gruppundervisning i komposition.
Tonsättarna är gärna med och utvecklar den finländska musikutbildningen till en allt högre nivå. Denna utveckling, liksom nya öppningar inom den allt mer omfattande skapande verksamheten, är något som eleverna och i det långa loppet hela samhället drar nytta av.
Bilder: Markku Klami
Översättning: Tove Djupsjöbacka
